.Egen barnmat.

Eftersom jag älskar att laga mat så lagar jag också en del barnmat själv. Dels för att jag gärna vill veta vad maten innehåller, dels för att det är roligt och dels för att det blir billigare.

Det går ungefär fyra burkar barnmat per dag så då kan ni ju själva räkna ut vilka kostnader som finns. Eftersom det tillkommer gröt, välling, ersättning, blöjor, tvättmedel osv så försvinner barnbidragen innan vi ens hinner blinka. Utgifter som vi givetvis jättegärna har, men kan man spara lite genom att göra egen mat så inte oss emot. Så slipper vi betala gör barnmat som innehåller en stooor mängd vatten..

Så, till min egentliga anledning till inlägget, vad är era bästa barnmatsrecept? Jag tar mer än gärna emot dessa. :) Och även om ni har andra tips och trix för att det ska bli poppis hos dom små liven..

.Bortglömt.

Igår fick jag besked om proverna som togs på det som opererades bort vid koniseringen. Och förändringen klassas som en två, alltså förmodligen ofarlig. Wiihooooo - så skönt!
Ska tillbaka i mars på en nu kontroll och hoppas då att det ser bra ut..

Nu till rubriken - tydligen har provsvaren varit klara i flera veckor, men läkaren hade glömt att skicka ut dom. Tack så jävla mycket liksom. Dödsångest deluxe och dåligt mående på gränsen till depression. Men visst, tänk inte på mig..

En stor tyngd försvann oavsett från mina axlar. Men tänk om det varit dåliga resultat, hoppas inte hon glömt mig då...

.Man vet att man är småbarnsförälder när...

Man vet att man är småbarnsförälder när en konversation kan låta så här.

Jag: - Ska vi boka om bowlingen till en lite senare tid?
A: - Det kan vi väl göra.
Jag: - Det finns en ledig tid 18-19. Eller blir det för sent?

Hahaha, jag kan tillägga att vi började asgarva i bilen efter ett par sekunder. Och ändrade från 16.30-17.30 till den sena tiden. :-)

.En kamp.

Vi har haft det lite kämpigt det sista. Men i torsdags vände det faktiskt med maten och Sixten äter som vanligt igen. Och två tänder till har kikat fram i nederkäken så där finns nog förklaringen.

Vi har även tagit fighten för att få bort maten på nätterna och har nu genomfört tre nätter. Natt 1 och 2 var fruktansvärt jobbiga, men jag tror inte det var pga att dom inte fick mat. Ture sov bra, men Sixten vaknade hela tiden och somnade om på två minuter i min famn. Och så la jag ner honom i sin säng, och så vaknade han. Och så höll vi på. Testade till och med och ha honom i vår säng, men blev samma sak där.
Jag gissar på att han genomgår separationsfasen som Ture gjorde för några v sen.

Men, natt nr 3 delade vi på oss och jag och Sixten har sovit hos mina föräldrar. Och Sixten har sovit heela natten. 18.30-05.00.[Med lite mat strax innan halv tio, då han somnade ifrån vällingen vid läggdags.]
Jag fick alltså sova 22-05 utan ett enda uppvak. Plus att han somnade om 05.10 efter morgonvällingen och sov till 07.00.
Helt fantastiskt mot 10 timmars sömn sammanlagt på 3 nätter innan. :)

Så, nu hoppas vi att det inte var en engångsgrej!

.Att välja var det ja.

Ibland är det lättare sagt än gjort och efter en natt med ynka 3 1/2 timmas sömn är det svårt. Och så lägger vi till att varje måltid är en kamp just nu då Sixten INTE vill äta.

Han får väl förmodligen fler tänder men efter två veckor, tror jag det är, blir jag rätt uppgiven.

Jag försöker slappna av och tänka att han överlever, men när vi kämpar för att få ordning på nätterna känns det som att maten på dagen är ganska viktig.

Så, mens, migränhuvudvärk och ledsen mamma. Hoppas det blir bättre under dagen!

.Att välja njutning.

Jag är en väldans känslomänniska. När jag är glad spritter jag, när jag är ledsen lipar jag så det skvalar, när jag är sur tiger/fräser jag osv. Och det kan vända fort. På bara några sekunder.

Och jag kan när jag har sömnbrist "välja" negativa tankar lättare än när jag är utvilad.(Som många andra säkerligen.)

Men jag vill inte vara negativ, negativ är tråkigt och deppigt. Så jag försöker välja positivt. Att se det fina, även när barnen vill äta på natten.
För jag får ju faktiskt sitta med ett sömndrucket, varmt barn i famnen. Lukta och krama medan den lilla kroppen i takt med att magen blir mätt slappnar av och dåsar in djupare i sömnen. Ett barn som litar till fullo på mig. Är trygg i min famn och ger mig den största gåvan någon gett mig.
Föräldraskapet.

Dessa tankar försöker jag ha närmsta till hands när jag sitter där i mörkret. Mys, och tillvaratagande, snart har dom små liven inte tid för att sitta hos mamma lika ofta. Njutning nu, och sömn sen!

                                                               KÄRLEK

.Smoothies.

Wiihoo - vi ska buzza Nestlés fruktsmoothies. Något jag tror kommer gå hem hos killarna.

Så - ni inväntar vi bara leverans :)

.Att stötta.

Tack fantastiska ni för alla kloka och stöttande kommentarer. Har haft en jättebra natt natten till igår så lite mer utvilad = det känns mycket bättre. (Även om vi gick upp 05.15 idag.:-))

A gör trots allt en del, bara det att han har svårt att ta egna initiativ med barnen när jag är hemma. Och det är väl till viss del mitt eget fel. Hejläggermiggärnai.

Så, vi kör på och försöker hjälpas åt så gott det går. För tänk - vi har två barn som tröttar ut oss, men som gör oss till föräldrar. Något vi kämpat oss blå för. Dom sprider så mycket glädje och kärlek så det går inte beskriva! Älskade, jobbiga, fantastiska buspojkarna!! ❤

Imorgon ska dom sova hos mormor å morfar så då ska vi bowla på seneftermiddagen och sen gå ut och äta - och sen SOVA! :-)

Avslutar med lite bildkavalkad på killarna som blir 8 månader om en vecka. För er som inte följer mig på instagram.

Happy fredag bästa ni!
Kram

Tillägg: Detta skrevs alltså i fredags, men blev tydligen inte publicerat...

.Att leva sitt eget liv.

Det är tufft att vara tvillingmorsa. Säkerligen tuffare än enlingsmorsa. Det underlättar inte direkt när pappa A inte underlättar/avlastar/tar ansvar utan mer anser att han jobbar heltid, försörjer och sen vill vara lite ledig någon gång också...

När man är föräldraledig så har man jouren dygnet runt 7 dagar i veckan tydligen.

Fast, jag vill inte vara bitter eller sur för det för jag älskar livet jag lever, men ibland, efter att ha sprungit x antal gånger på natten, matat 3-4 mål på natten, haft två barn som är förkylda och får tänder = ganska gnälliga, inte hunnit äta ordentligt och bara känna sig helt slut - då får man gnälla lite.

Andra bloggar om gemensamma utflykter på helgerna, restaurangbesök och mys i soffan - hos oss umgås vi nog knappt för stunden. Men - det blir bättre.(Och ska jag vara självkritisk är det nog inte så lätt att ta initiativ när mamman gärna lägger sig i.)

Men - lite avlastning helt spontant, eller annan omtanke skulle göra mig sååå glad.

.Året var 2012.

Tiden går fort när man har roligt. Och 2012 har varit ett helt fantastiskt år. Det är året med stort Å.

Det var tufft och fantastiskt fram till 25 maj med mycket oro, ångest och lite deppiga dagar av att få ligga ner stora delar av graviditeten. Men också så fantastiskt att äntligen få uppleva en graviditet och förbereda sig för att bli mamma. Att få välsignas med en växande mage och sparkande bebisar.

När våren övergick till försommar, när äppelträden stod i full blom och vädret betedde sig som högsommar hände det där jag fantiserat om i så många år. Förlossningen startade - trots att jag inte alls trodde det var dags. En blödning som jag viftade bort och inte ens ville kontakta förlossningen för.(Jag hade ju noll känningar.)
Tur var det nog att min fina vän sa åt mig att åtminstone ringa och prata med dom.

8 cm öppen och inga känningar. 6 timmar senare är båda killarna ute efter några timmar som var det häftigaste jag varit med om.

Jag och Andreas är föräldrar. Vi är en familj med två små barn.

Efter det väntade några jobbiga, mysiga och underbara spädbarnsmånader. Vi försöker njuta så mycket vi bara förmår i röran av amning, bajsblöjor och sömnbrist.

Sommaren rullar förbi utan att vi reflekterar så mycket över den. Vem bryr sig om vädret när solen skiner inombords liksom!

Hösten kommer smygandes och våra fina pojkar blir större, och fantastiskt roliga. Andreas får nytt jobb och börjar jobba 1 november.

Jag har nu varit hemma själv med mina juveler i två månader och det är så jäkla kul rent ut sagt.(Inte alltid såklart, men till största delen.) Att se dom utvecklas, var och en för sig.(Dom är sååååå olika.) Men också tillsammans. Deras band är så otroligt starkt och värmer mitt hjärta lite extra varje dag.

Förutom vår vardag med barnen så har jag tyvärr liiite mörka moln vid horisonten. Jag vet inte än om dom kommer dra in med full kraft eller bara dra förbi.

I samband med efterkontrollen gjordes ett cellprov som visade cellförändringar. Ytterligare ett prov togs med samma resultat. Den 20 november opererades jag och nu väntar jag på analysen av dessa.(Dödsångest big time vissa stunder - medans vissa stunder känns bra.)

Men, 2013 ska bli ett lika bra år som 2012. Så är det bara. På schemat väntar dop, ettårskalas och massa bus, tid för tråkigheter finns helt enkelt inte..

Gott Nytt År önskar familjen Andersson/ Olsson!