Jag hade verkligen inga Syskontankar alls. Kände mig nöjd och inte alls sugen på att göra fler behandlingar. Sen hände något.
Längtan. Den där längtan man hade som barnlös. Den vaknade till liv. Och Den känns EXAKT likadan, på ett sätt.
Panikkänslorna. Känslorna som försökte kväva en inifrån finns inte längre. Men det är starka starka känslor som meddelar att vi inte är färdiga.
