.Sprutdag 1 - IVF 4 - Syskonförsök 1.

Nu är första sprutan tagen och det är med pirr i magen vi är igång.  Så spännande![Får se om positiva känslorna hänger i när det gått några dagar.]

Jag kommer skriva om försöket på min gamla blogg, då den ju är ivf-bloggen för mig. Inte denna.

Så, är ni sugna på att följa med på resan är ni välkomna dit.

Langtaneftertresamhet.blogspot.com är adressen dit om ni glömt. 😃

.Lets rock.

Nu. Äntligen, drog mensen igång. Bara över en vecka sen.

Imorgon kör vi igång med sprutorna!

Nu håller vi tummarna för en tidig julklapp runt 1 december.. 😃

.Mensväntan.

Sen sist har vi hunnit med ett besök på Calanderska i Göteborg. Kändes jättebra och vi känner oss redo att ge oss ut i IVF-djungeln igen.

Just nu väntar vi på min mens. Vilken borde komma vilken dag som helst. Dagen efter den kommer är det dags för sprutstart.

Ska bli skönt att testa korta programmet och slippa sprayen. Så, skräckblandad förtjusning känner jag, men känns bra att köra igång.

Så nu håller vi tummarna för att 2015 blir året som en ny familjemedlem flyttar in i vårt lilla hus. 😃

.Bruttolöneavdrag.

Någon som läser här som gjort IVF med bruttolöneavdrag?

Andreas arbetsgivare har godkänt det så vi kommer köpa ett trepack och betala via bruttolöneavdrag. Jag vet att det är bra,  och att vi sparar en hel del pengar på det. Men hur mycket jag än läser så förstår jag inte riktigt hur det funkar. *trög*

Någon som kan förklara?  😃

.Första steget är taget.

Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver detta.

Idag har vi bokat in första besöket på Calanderska i Göteborg. Syskonförsök närmar sig.

14 oktober är det dags för första besöket,  och beroende på mensen så drar vi förhoppningsvis igång första försöket strax efter det.

Längtar, samtidigt som det känns otroligt läskigt. Även om man förträngt/glömt en del om hur det var att genomgå behandlingarna så minns ändå kroppen.

Stort känns det oavsett!  😃

.Att bli flera.

Till hösten är det alltså dags att hoppa på IVF -karusellen igen. Syskonförsök är på tapeten och det är med skräckblandad förtjusning vi tänker på det.

Det kommer bli jobbigt. Men förhoppningsvis värt det!

.Calanderska.

För ett par veckor sen tog jag kontakt med Calanderska. Mest för att jag var nyfiken och ville ta första steget. Och snacka om skillnad på SU.

Sköterskan som ringde upp tog sig verkligen tid, informerade om deras "rutiner" samt svarade på frågor. Och det bästa av allt är att dom har en samarbetspartner i grannstaten så vill vi kan vi göra allt utom äggplock och återföring i Skövde.

Kändes väldigt positivt, även om jag är livrädd för att det ska krävas åtta återföringar igen.(Inte för att jag tror vi kommer göra så många för att lyckas få ett syskon till killarna. Det är ju inte "på liv och död" som det kändes förut.)

Ny kontakt ska tas i april för vidare planering - spännande!

.Syskonförsök och bebistankar.

Den där längtan som man hade innan våra älskade små finns ju inte på samma sätt längre. Men någonting snarlikt i mitt hjärta talar om att vi inte är färdiga.

Vi är otroligt tacksamma för att vi är välsignade med två helt galet fantastiska killar. MEN, ett eller två barn till skulle vara jackpot.

Det lutar åt försök igen nästa sensommar. Men först måste jag se om jag kan jaga rätt på gynekologen som var ansvarig för mig på Specialmödravården/gyn under graviditeten. Det var även hon som genomförde min konisering.

Jag måste fråga om jag ska räkna med ytterligare en graviditet i mer eller mindre liggläge. Om det är hög risk att jag får hyperemesis igen. Om om om.

Allt detta spelar stor roll, då vi inte kommer påbörja syskonförsök vid den tiden om jag förmodligen måste ligga ner.. 

 

.254 dagar.

I söndags hade killarna funnits lika länge utanför magen som i. Det känns som en evighet sen jag gick omkring i värmeböljan och stånkade med stooor mage, och det känns som igår.

Det är så självklart att dom finns och är våra. Som om dom alltid har funnits. Samtidigt som kroppen minns smärtan och längtan när dom inte fanns. När vi inte visste att dom skulle finnas.

Och vi är så tacksamma. Så tacksamma att det inte ens går beskriva. Och framförallt - vi känner oss så himla nöjda.

Jag trodde att framförallt jag skulle börja känna bebissug igen. Särskilt nu när det börjar dyka upp syskonförsök i IVF-världen. Och även bland mina vänner i "verkliga livet". Men nej, noll. Zero. Ingen avundsjuka eller missunnsamhet, utan bara glädje för dom och ett lugn inom mig själv. En nöjsamhet som är obeskrivligt skön att känna och vara i. Att inte jaga det "alla andra" har. Utan bara vara precis där jag vill vara, med dom jag vill vara med.

Jag är tvåbarns-mamma. Och det kommer jag alltid vara. Kanske kommer vi en dag vilja försöka igen, men det får framtiden utvisa. Men oavsett så är jag mamma.
Till världens finaste tvillingkillar.