.Att älska hösten.

Jag älskar varje årstidsbyte. I vanliga fall. I år är sommaren-börjar-lida-mot-sitt-slut-känslan sååå jobbig.

Tiden rusar och jag hinner inte med. Känslorna är jobbiga jobbiga.

Höst har gått och blivit min favoritårstid med hög, klar luft och fantastiska färger.  Sommaren är inte riktigt min kopp av te så att säga. Varmt och svettigt. Men i år är det jobbigt.
Inte ens mitten av augusti men hösten känns redan här.

Och mina små killar är inte så små längre. Dom är stora. Kan själv.  Och snart flyttar dom hemifrån.

Jag rensar ur kläder och kan inte förstå hur alla storlekar på klädeskedjornas bebisavdelningar redan är avklarade. 92 nu liksom.

Motstridiga känslor besitter min kropp. Dom är helt fantastiska att vara med nu. Roliga. Kloka. Varma. Omtänksamma barn. [Med mycket trots som ibland driver mig till vansinne. Precis som det ska vara.]
Men just nu är ändå jobbigt.

Kan någon stoppa tiden? Ta mig tillbaka till föräldraledigheten? Det. Går. För. Fort!

.Att få lite smått panik.

Den 28 september är det "Barn-bytar-dag".(Man byter inte barn, utan säljerbarngrejer:))

Inför den har jag gått igenom vad som finns att sälja. Då jag tänkte rensa ur en del här hemma då det ju blir massor med prylar, kläder etc. 

Och att gå igenom kläderna är FRUKTANSVÄRT jobbigt. 

Vart har tiden tagit vägen? Ska vi aldrig mer få ha en liten pyttis här hemma? Och ja, jag vet att vi är välsignade med två mirakel som jag är obeskrivligt tacksam för, men ja, det är ändå jobbigt att inse att våra killar är så stora.

Tänk att dom snart är dagiskillar, båda går, busar och är helt underbara. Och det blir verkligen bara roligare och roligare, men ändå känner jag så.. 

.Till 100%.

Livet går i elvahundra. Och just nu lever jag till 100%. 

Det är så fantastiskt att uppleva två buskillars utveckling. Jag njuter varje dag. Samtidigt som jag är en humörmänniska som tänker och känner massor. Så det svänger fort. Och jag har inte alltid det tålamod jag önskar jag hade.

MEN, jag är inte mer än människa, så när man sagt nej för 1000:e gången, eller förmanat Ture att inte bita Sixten för 23:e gången så är det helt enkelt slut ibland. :) 

Trots att egentiden varit mer eller mindre obefintlig det sista så går det bra att vara mycket själv med killarna. De sover äntligen rätt bra på nätterna så återhämtningen på kvällen är guld värd.(Somnar runt 19-tiden och vaknar mellan 05.30-06.30)

Andreas har nu äntligen gått på semester efter att ha jobbat hela sommaren. Nu har vi fyra veckor ihop - skönt!(Två veckor kvar nu.)

Semesterkänslan är total. Grillar, leker, pysslar hemma, dricker och äter gott och gör det mesta barnen tycker är roligt. Underbart! 

100% var det ja!

.Dagen D - dopdags.

På lördag är det så dags för dop. Spännande och roligt. Det känns som vi har allt under kontroll. Mat och tårta är beställd. Tänkte baka själv först, men är glad att slippa den stressen.

Imorgon ska vi ut till lokalen och duka, ställa iordning och rodda lite. Sen är det bara att hoppas på lite solsken på lördag och att barnen inte blir jättearga i kyrkan.

Håll tummarna! :-)

.Dopplanering.

Just nu har jag fullt upp med att planera för killarnas dop som blir den 20 april.

Det är roligt och jag tror jag har koll på läget. Det enda som är ett problem är noterna till en av låtarna.

Ingen som råkar ha pianonoterna till "Vart du än går" med Niklas Strömstedt?

.En sån där dag.

Idag är en sån där dag.

Oftast är ju en sån där dag en dag där allt går fel, barnen gnäller, tålamodet är som bortblåst och inget känns kul.

Idag är dock en sån där dag där allt känns bra. En dag som mycket går fel, men allt känns bra ändå.

Jag känner mig så uppfylld av kärlek och lyckokänslor att det inte känns irriterande alls att det är broccoli och päron i halva matsalen. Och att Sixten lyckats lirka av locket på vattenflaskan så det blir vatten på hela golvet.

När jag sitter och tittar på mina små, eller ganska stora, mirakel känner jag en sån kärlek att jag inte vet vad jag ska ta vägen.

När Sixten som är inne i någon sorts klängfas njuter så han nästan spricker när han får gosa i famnen. Och visar en ren och oförställd kärlek, som om han skulle vilja krypa innanför skinnet på mig. Då sprängs jag nästan.

Eller när Ture kiknar av skratt när vi leker.

Fantastiska underbara twinsen - tack för att ni ger mig så många såna där dagar.

TUR att vi inte gav upp under resans gång!

.254 dagar.

I söndags hade killarna funnits lika länge utanför magen som i. Det känns som en evighet sen jag gick omkring i värmeböljan och stånkade med stooor mage, och det känns som igår.

Det är så självklart att dom finns och är våra. Som om dom alltid har funnits. Samtidigt som kroppen minns smärtan och längtan när dom inte fanns. När vi inte visste att dom skulle finnas.

Och vi är så tacksamma. Så tacksamma att det inte ens går beskriva. Och framförallt - vi känner oss så himla nöjda.

Jag trodde att framförallt jag skulle börja känna bebissug igen. Särskilt nu när det börjar dyka upp syskonförsök i IVF-världen. Och även bland mina vänner i "verkliga livet". Men nej, noll. Zero. Ingen avundsjuka eller missunnsamhet, utan bara glädje för dom och ett lugn inom mig själv. En nöjsamhet som är obeskrivligt skön att känna och vara i. Att inte jaga det "alla andra" har. Utan bara vara precis där jag vill vara, med dom jag vill vara med.

Jag är tvåbarns-mamma. Och det kommer jag alltid vara. Kanske kommer vi en dag vilja försöka igen, men det får framtiden utvisa. Men oavsett så är jag mamma.
Till världens finaste tvillingkillar.