.Att gråta - av smärta, sorg och lycka.

Igår när jag gick hem från mina föräldrar lyssnade jag på Klara Zimmergrens sommarprat.
Fantastiskt bra.

Jag skrattade högt när hon berättade om taxen som hade en toalettborste som valpsubstitut.

Tårarna rann när hon berättade om ett stos relation till sitt föl. När hon berättade om att mamman täcker över sitt föl med hö i boxen när hon förstått att det dött.

Lyckan spred sig i kroppen när hon berättar om deras barnbesked. Och lockade fram ett asgarv när hon berättade att hennes man trodde hon gjorde slut när hon försökte berätta om barnbeskedet.

Hennes prat får mig att tänka bakåt. Vilket jag gör då och då. På hur vi gjorde försök efter försök utan att våga känna och sörja. Efter två missfall och fem minus på raken räckte det - väggen kom och jag rasade ihop. Jag var slut, och IVF hade "ordnat" det.

24 år gammal och bitter på livet. Bitter över hur orättvist det var. Förbannad på min egen kropp som inte blev gravid. Och framförallt så förtvivlat ledsen.
Så många bittra, sorgsna och rädda tårar som fallit.

Lyckan över att vi trots allt bestämde oss för att genomgå det sista försöket finner inga gränser. Att jag gick och lyssnade på en fantastisk stark kvinnas ärliga berättelse, samtidigt som solen gick ner och jag hade två små sovande pojkar i vagnen istället för två kåldockor. Och dom är mina. Mina alldeles egna mirakel.(Och A's såklart!)

Jag fäller fortfarande en hel del tårar, men nu är dom av lycka, eller möjligtvis trötthet.

Sista magbilden...