.Att älska hösten.

Jag älskar varje årstidsbyte. I vanliga fall. I år är sommaren-börjar-lida-mot-sitt-slut-känslan sååå jobbig.

Tiden rusar och jag hinner inte med. Känslorna är jobbiga jobbiga.

Höst har gått och blivit min favoritårstid med hög, klar luft och fantastiska färger.  Sommaren är inte riktigt min kopp av te så att säga. Varmt och svettigt. Men i år är det jobbigt.
Inte ens mitten av augusti men hösten känns redan här.

Och mina små killar är inte så små längre. Dom är stora. Kan själv.  Och snart flyttar dom hemifrån.

Jag rensar ur kläder och kan inte förstå hur alla storlekar på klädeskedjornas bebisavdelningar redan är avklarade. 92 nu liksom.

Motstridiga känslor besitter min kropp. Dom är helt fantastiska att vara med nu. Roliga. Kloka. Varma. Omtänksamma barn. [Med mycket trots som ibland driver mig till vansinne. Precis som det ska vara.]
Men just nu är ändå jobbigt.

Kan någon stoppa tiden? Ta mig tillbaka till föräldraledigheten? Det. Går. För. Fort!